torsdag 23 oktober 2014

May all your troubles soon be gone; those christmas lights keep shining on

Jag vaknar före väckarklockan ringer. Som ett barn är jag pirrig i magen och kan inte riktigt ligga still eller somna om. Jag tittar ut på himlen utanför, genom fönstren som vi inte drar ner persiennerna i under den här, den mörkaste, tiden på året. Den är mörkt blå med svaga stråk av rosa och orange som sakta blir mer framträdande under tiden som går medan jag ligger där och viftar lite på tårna under täcket och lyssnar på kattens spinnande bredvid mig på huvudkudden.
Efter en stund viker jag undan täcket och sätter ner fötterna på trägolvet. Det är kallt, men det gör inget för mina tofflor står precis bredvid och med dem på fötterna hasar jag först fram till fönstret och tänder ljusstaken och därefter vidare in och ut ur de andra rummen tills jag landar i köket och hela vårt hem är fyllt av det mjuka skenet från stjärnor och ljusstakar. Väl där slår jag på tv:n och till ljudet av Nyhetsmorgons prat i bakgrunden så sätter jag på te och gör i ordning frukost. Det doftar fortfarande saffran från gårdagens bakning.
Medan tebryggaren puttrar så tittar jag ut genom fönstret. Det är kallt ute och kanske har det snöat under natten, för snötäcket ser liksom renare och mer pudrigt ut än dagen innan.
När jag dukar frukostbordet så tänder jag ljusen som står där. Ett sparar jag tills han kommer upp.
När vi väl sitter där tillsammans, på varsin sida av bordet och med varsin ångande kopp te så tänder jag högtidligt det ljus som fått vänta.
Det är första advent.


2 kommentarer:

johanna sa...

Fy vad mysigt det låter. Nu längtar man ju ännu mer :)

B sa...

Jag med längtar. Vilken stämningsfull berättelse. :)