Till slut, bara sådär två - tre veckor efter alla andra julbloggare, så har jag och sambon testat årets Blossa, Dalecarlia.
Och egentligen har jag inte mycket mer att komma med än vad som redan sagts. Jag känner mest bara glögg, men något annat, kanske lite syrligare finns ju där. Något bärigt. Frågan är vad? Jag är sämst på sådant här. Min älsklingsglögg utöver Blossas vanliga starkglögg (den med röd etikett) är Dufvenkrooks X-mas delight - som jag tror bara heter Choklad numera. Den har en jättetydlig karaktär av mörk choklad. Så tydligt som det måste vara för att jag ska våga mig på en gissning. Nästan ÖVERtydligt liksom.
Med det sagt så överlåter jag åt andra, mer slipade smaklökar att gå djupare i sina analyser av Dalecarlia.
En sak som är värd att nämna är ju dess färg: Den är roséskimrande. Är det en roséglögg? I så fall så vore ju åtminstone det en första för Blossa, eller hur?
Slutsats: Blossa 13 bjuder på ett mysterium. Den är onekligen god, men jag blir lite, liiite besviken varje gång de envisas med att göra en ljus årgångsglögg - jag är en mer klassiskt lagd glöggdrickare, är jag rädd.
Färgen ger den en lyxig känsla dock - rosa glögg liksom! Wohoo! Dessutom är flaskan den snyggaste sedan 08:ans vackra blåskimrande glas med "snöbollstext".
Klart du måste testa åtminstone!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar