fredag 23 oktober 2015

"Allt förändras men ändå ingenting alls"

Jag kliver ut genom porten. Luften är krispig och kall, min andedräkt bildar rök som stiger över mitt huvud och sedan tycks försvinna, implodera i en liten rökpuff. I en kort sekund dröjer jag mig kvar där jag står, tills jag hör porten slå igen bakom mig med en dov duns som får mig att vakna till liv och börja gå längs trottoaren. Det knastrar under mina skor, både av frost och av sand. På vägen till tunnelbanan tittar jag på fina saker i butikernas skyltfönster, ler förstrött åt julbelysningen som pryder gatorna och nynnar utan att tänka på det med i julmusiken som jag har i mina hörlurar.

bilder via weheartit

Den här julen är annorlunda från förra året. Fast egentligen var det den förra julen som var annorlunda. Det var den första julen jag genomlevt och varit olycklig. Och det låter naivt, men jag hade i hela mitt liv varit övertygad om att jag inte kunde vara ledsen på julen. Inte på det viset. Inte på det hjärtskärande, sorgliga viset. Kanske att man var lite ledsen över att ha bråkat med en familjemedlem i ett sådant där upptrissat tjafs som lätt uppstår när förväntningarna är höga och saker inte riktigt blir som man tänkt sig - men inte olycklig.
Men på samma sätt som julen för oss samman med familj, vänner, släkt och gör det extra tydligt att vi är älskade - så framhävs frånvaron av något ännu tydligare i den bjärta kontrasten mot prasslande paket, ångande glögg och glimmande ljus.
Och det ligger något så förkrossande ouppnåeligt i att så gärna vilja vara glad och känna det där julpirret när det tycks vara omöjligt att ens le utan att det gör ont i hjärtat.

Men som jag sa: Den här julen är annorlunda. På massor av olika sätt. Det viktigaste: Jag är inte ledsen ända in i själen. Jag är inte orolig för vad som kommer att hända efter att julen packats undan. Jag vet nu att den ledsna julen var ett undantag.
Och nu kan jag, på något underligt bitterljuvt vis, se tillbaka på den och ändå se ljuset lysa igenom mörkret. För det är ju det där... Att trots att jag kanske drog mig undan och var mycket själv, så var jag aldrig ensam. Och - här kommer den myspysiga julpoängen! - det är ju liksom det julen handlar om. 

När jag kliver av tåget och går hemåt ser jag ljusstakarna i fönstren, pulkorna lutade mot husväggar och trötta medpendlare som ser fram emot julledigheten lika mycket som jag.
Och precis som Sonja, Sanna & Shirley sjunger i "Återigen igen blir det kallt" så konstaterar jag att allt förändras - för det har det verkligen sedan förra året - men ändå ingenting alls. Julen är densamma.

Inga kommentarer: