Saker som inte är juliga men som jag ändå förknippar med jul: Kapitel 1

Ibland inser man att saker, som EGENTLIGEN inte har någon specifik koppling till årets två sista månader, på något lustigt sätt likväl har blivit så starkt förknippade till stämningen man upplever då, att man liksom lyckats glömma bort att andra förmodligen inte har samma varma, fluffiga och lyckligt-leende-ut-i-tomma-intet-känsla för det.

Jag ska försöka dela med mig av mina - och jag skulle ÄLSKA att höra om era!

En gammal kollega och vän till mig nämnde en gång att hon, när hon hade morgonpasset och kom till jobbet strax före 05, brukade tända levande ljus det första hon gjorde. Innan kaffebryggaren laddades för första gången den dagen, innan morgonavgångens fraktlista drogs ut (ja, detta var alltså när jag jobbade som terminaltjänsteman i hamnen). Innan dagen riktigt startade därute i vår lilla kur vid vattnet.
 "Det känns som julafton när jag går runt och tänder ljusen där i mörkret" sa hon och vi log i samförstånd. Jag förstod precis vad hon menade.

Diddy Kong racing och Mario Kart

Under gymnasietiden spenderade jag och min bästa kompis en stor del av decembers eftermiddagar med att spela Diddy Kong Racing på mitt gamla Nintendo 64 medan vi lyssnade på julmusik.
Scenen är fortfarande så tydlig i mitt minne:
Mitt MYCKET välpyntade tonårsrum badade i ljuset från ljusstake, stjärnor och ljusslinga (jag hade två fönster, kanske bör tilläggas - annars hade det varit i stort sett omöjligt att se ut) och spelets grälla färger på tv:n. Vi satt ihopträngda i fotändan på min 120-säng och skrattade så att vi kiknade, pratade och sjöng medan låtföljden på Absolute Christmas och Carolas "Jul i Betlehem" brändes in i mitt muskelminne.

Klipp till: Dagarna runt jul. Samma koncept, fast med min lillasyster, i vardagsrummet på vår våning i huset - där även GRANEN [insert ljud av kyrkokör] var placerad under de här åren. Vi var minst sagt nöjda med att den inte var på mittenvåningen i huset, eftersom detta gav oss fritt spelrum att snoka på julklapparna... efter att Julia använt sina välslipade yngst-i-familjen-skills för att få le parents att plocka fram paketen från sina gömmor och placera dem under granen, that is.
Så, medan vi spelade Mario Kart – antingen på Nintendo 64 eller senare på vårt gemensamma Nintendo Gamecube (KONSOLERNA ÄR VIKTIGA FÖR DEN EXAKTA KÄNSLAN AV NOSTALGI, OKEJ??) – så kunde vi ibland göra oskyldiga pauser för att djupdyka in under granen och bedöma form, storlek och namn på klapparna.
Det krävs väl inget super-IQ för att dra den korrekta slutsatsen att det även var så vi fördrev tiden i (otålig) väntan på att Kalle Anka skulle börja, maten förberedas och allmänt sölande från släkt och familj skulle avslutas, så att vi kunde få se huruvida våra ytterst kvalificerade gissningar av paketens innehåll faktiskt stämde.

Bakgrundsbild via Annie Spratt @ unsplash